Fredag 1 augusti 1969. Vi säger adjö. Kommer sist till incheckningen, men nu är reseledingen van. Och hur var sista dagen?
Förmodligen var vi lite uppspelta på att komma hem till Sverige. Nu skulle det spelas frisbee på Kuggavik och sen vid Mobackenbadet i Skellefteå.
Vid lunch mötte vi upp det ”hårda gänget” från Mölndal. Det blev historier från Manhattan till Nashville och deras erfarenhet av YMCA som kostade mycket mer än vårt Hilton.
En bit ifrån satt Peggy Sue och Emmylou (har fingerat namnen av hänsyn till de nu 65-åriga damerna). Eftersom genderbalansen i vår grupp var något sned borde de bjudas över till oss. Lotten föll på mig att framföra detta och tro det eller ej, men P och E gjorde oss sällskap under någon timme. Då var det dags att hämta bagaget och ta bussen ut till flyget.
Om det var P eller E som hade bil kommer jag inte ihåg, bara att de erbjöd sig att skjutsa oss. Och eftersom vi var sju kunde inte alla få plats, så, ja det blev mölndalsborna som fick ta bussen.
Eftersom P o E bodde på vägen, eller i alla fall åt samma håll, mot O’Hare så tog vi en avstickare. Förfriskningar och tre nya kamrater kom farande och snart satt vi i ett vardagsrum och svarade på tusen frågor om Sverige, om ungdomars vanor, skolor, ja även detaljer som fick fadern i huset att komma in och ryta ”Don’t think of Sweden”. Om det hade någon långtidsverkan är oklart, men snart var det dags att åka och checka in. Då följde de tre andra med i en annan bil, så när vi steg in i avgångshallen bars våra väskor av P o E. Jag tror Börje Sjöqvist var lättad att hans ansvar snart var över.
Och om jag inte missminner mig fick vi åka med någon från Kastrup till Kuggavik där personalen återigen gjorde sitt bästa för att inte vara sämre än sina amerikanska kollegor. Att jag sen återvände till Kuggis varje sommar var väl ett bevis så gott som något.
Väl i Umeå lämnade vi min väska, åt palt till frukost och liftade från Mariehem till Skellefteå. IGTYF-resan 1969 var över.
Och Jannes frisbee försvann senare i forsen i Skellefteälven. Så kan det gå.
Näst sista dagen på USA-resan. Vi spenderade den i de centrala delarna av Chicago. Pizza var ett måste, men sen ville jag ut i parken. Grant Park, omdöpt efter Ulysses S. Grant, krigshjälte (tog emot kapitulationen från Robert E. Lee) och senare USAs 18 president. Det var i denna park, året före, som stridigheterna mellan demonstranter och polis ägde rum under demokraternas partikonvent. Partiet var i kris (alltså ingen nyhet), vietnamkriget inne på sitt 13 år, studenter och svarta gjorde gemensam sak. Och tårgasen låg som sagt tung över både park och närliggande hotell (rykten säger att Humphrey som blev vald till demokraternas kandidat kände av gasen i sitt rum på Hiltons 25e våning).
Denna torsdag 31 juli 1969 var betydligt lugnare i parken. Janne fick t.o.m. lägga filmkameran åt sidan för att föreviga parets ögonblick i den historiska oasen.
Vi sprang också på killarna från Mölndal som tagit in på YMCA, och bestämmer att ses nästa dag innan vi tar oss ut till O’Hare.
Och här kommer tre verser av Phil Ochs.
Oh I marched to the battle of New Orleans
At the end of the early British war
The young land started growing
The young blood started flowing
But I ain’t marchin’ anymore
For I’ve killed my share of Indians
In a thousand different fights
I was there at the Little Big Horn
I heard many men lying I saw many more dying
But I ain’t marchin’ anymore
It’s always the old to lead us to the war
It’s always the young to fall
Now look at all we’ve won with the saber and the gun
Tell me is it worth it all
Vissa bilder hör till händelserna 1968. Men vilka ochvem?
”John Wesley Harding
Was a friend to the poor
He trav’led with a gun in ev’ry hand
All along this countryside
He opened many a door
But he was never known
To hurt an honest man”
Med Dylans ord och en blytung resväska (i stort sett var kvarvarande kläder enbart som skydd för LP-skivorna) lämnade vi Nashville. Tidningarna skrev om oroligheter i ett antal städer och Chicago var inte skonat. Vi bestämde oss för att testa resebibeln igen, så när vi sent om sider anlände bussterminalen tog vi en taxi till Chicago Hilton.
Den livréklädde dörrvaktmästaren kom fram och öppnade bakdörren, men när jag stack ut mina väl använda gula jeans släppte han dörren och återvände till sin post. Vi fick själva släpa in väskorna. Detta påpekade jag senare (när jag tagit mod till mig).
Vid receptionsdisken stod uppklädda gäster och vi passade väl inte helt in i miljön. Den förste receptionisten förklarade torrt att specialpriset för studenter gällde de som kunde visa intyg från amerikanska college eller universitet. Så det skulle kosta betydligt mer än vår uttömda kassa tillät. Men, som en skäggig fe kom en överstereceptionist fram, såg på oss och meddelade med ljuv stämma att de två pojkarna kunde ju inte rå för att de inte var amerikaner. Hotellet gör ett undantag, så välkomna. Rum 2341.
Och som om vänligheten inte ville ta slut så fick vi smeknamnet ”Flower Children” av en i frack som delade hiss med oss. Han sa det kluckande och väntade på instämmande från den lilla blåhåriga dam som slöt upp bakom honom.
Väl på rummet upptäckte jag att sängen var alldeles för mjuk för min usla rygg (skivorna i väskan). Nu var Janne van vid att rycka in när ingen utbildad kiropraktor, eller kotknackare som vi sa, fanns i närheten. Det hände faktiskt under en skoldans på Teknis (kan det ha varit när Jerka spelade) att jag fick locka ut honom i en paus och han försiktigt vandrade över min ryggrad så det knäppte och huvudvärken släppte. På hotellet drog jag ned ena dynan på golvet och fick sedan förklara för room service vad som pågick när de kom med omeletterna vi kostade på oss.
Vi slocknade rätt fort, utan tårgasen som året före låg tät över hotellet. Men än var inte USA-resan över.
#igtyf1969 #20 #pojkarnafrånskellefte
Nashville tisdag 29 juli 1969. Kanalväljaren på TVn har kapsejsat. Men det spelar ingen roll eftersom vi ska vara på gående fot hela dagen, när vi inte sitter i bussen med Carol Price från Texas som guide. Hon ville ju att vi på rundturen skulle känna oss som en stor familj så vi fick alla presentera sig. Och Sweden! Det slog till och med högre än Honolulu. Efter rundturen till skivbolag, inspelningsstudio, bostadsområden med kändisars hus, Jim Reeves (änka), Brenda Lee, och många fler, dock ingen veranda, Columbia Records fick vi inte gå in i. Bara titta och det var inga småttigheter som samsades där.
Eftermiddagen var vikt åt skivinköp hos bl a Ernest Tubb. Och på kvällen blev det Grand Ole Opry’s tur. Sen behövdes ingen TV.
Och vilka sånger vi småsjöng. Allt från Wilson Pickets succé Land of 1000 Dances som Benson också spelat in till Brendas Johnny One Time eller Tony Joe Whites Polk Salad Annie.
Got to know how to pony
Like Bony Maronie
Mashed potato
Do the alligator
Put your hand on your hips, yeah
Let your backbone slip
Do the watusi
Like my little Lucy
Hey!
So he told you
That your the dream
That he’s been searching for
And he told you
That he’d never met
Anyone like you before
And I can hear him telling you
Your lips taste just
Like cherry wine
But did he tell you
That he’s known as
Johnny One Time?
Down in Louisiana, where the alligators grow so mean
There lived a girl, that I swear to the world
Made the alligators look tame
Polk salad Annie, polk salad Annie
Everybody said it was a shame
Cause her momma was a workin’ on the chain gang
(A mean vicious woman)
#igtyf1969 #19 #pojkarnafrånskellefte
En måndag i Nashville i slutet av juli. Innan vi gick för att hämta bagaget tittade vi igenom vad som fanns i nöjesvärd. Oj vad lockande. Och tänk vilka helsidesannonser som påminner om dagens gräsliknande produkter. Janne gjorde en av sina teckningar, jag läste om pantrarna och sen bar det av. Strövtåg i centrum. Kollar skivor. Oönskat hotell i bakgrunden. Planerar morgondagen. Nynnar på Hank Williams.
“You’re window shopping, just window shopping
You’re only lookin’ around
You’re not buyin’, you’re just tryin’
To find the best deal in town
You give away your kisses but you never give your heart
To anyone who’s fool enough to fall
You don’t feel love, you don’t want real love
You’re window shopping, that’s all”
Bye bye Geneva Good Templar Park och hello Nashville. Gruppen delades. Vissa åkte till homestaying, andra till en rundtur i Kalifornien. Vi skulle till musikens mecka. Här bör inflikas att vi hade inte helt lika musiksmak Janne och jag. Trots att vi hängt ihop varje dag sen 14årsåldern gled vi här isär. Han tyckte Paul var bäst – jag höll på John. Han tyckte inte om Bob Dylan, Zappa, Velvet Underground eller Fugs utan lyssnade mycket hellre på George Benson eller Kinks. Båda gillade vi Simon and Garfunkel. Men vi var helt överens om Nashville.
Biljetter inköpta, resehandboken studerad. På bussterminalen hittade vi plattformen för vår buss och packade in våra väskor i bagageutrymmet. Något sprakade i högtalarsystemet. Förundrade över att vi kunde höra rapport från månen en vecka tidigare men inte uppfatta meddelande på en busstation. Vi stod snart ensamma kvar vid perrongen när en representant för Greyhound bad oss gå till en annan buss och ta plats. Det visade sig vara snabbussen. Helt OK.
Kentucky, födelseplats för bl.a. Abraham Lincoln, Mohammad Ali, Kit Carson och Loretta Lynn. Varför jag nämner Loretta (som jag 1969 inte hade någon aning om) är att 45 år senare befinner jag mig i en liten, och då menar jag liten ort norr om Seattle på gränsen till Kanada. 116 hus enligt folkräkningen (ni vet en sån som nuvarande president vill manipulera). Där hade Lenas extended family OCH Loretta Lynn ett hus.
Efter Louisville åkte vi in mot Tennessee. Kvällshimmelen mötte oss med toner
” Blue moon of Kentucky keep on shining
Shine on the one that’s gone and proved untrue
Blue moon of Kentucky keep on shining
Shine on the one that’s gone and left me blue
It was on a moonlight night
The stars were shining bright
And they whispered from on high
Your love has said good-bye
Blue moon of Kentucky keep on shining
Shine on the one that’s gone and said good-bye”.
Och så var vi äntligen i Nashville, Tennessee. Före vår planerade ankomst. Music City, men också den stad som ett halvsekel tidigare fick se hur kampen om kvinnlig rösträtt skulle avgöras av delstaten. Tennessee behövdes nämligen för att den federala regeringen skulle göra 19 tillägget i konstitutionen till lag. Men om det hade vi nog ingen aning kvällen den 27 juli 1969. Vi hade mer näraliggande frågor att få svar på. Var skulle vi finna vårt bagage? Om en timme eller två. Med den ursprungliga bussen, med alla lokala stopp.
Så, för att fördriva tiden gick vi på café. Många trevliga grabbar i vår ålder hängde runt borden och snart visste ett antal att vi var från Sverige. Ett land dit man kunde åka om man inte ville bli sänd till ”Nam”. De som frågade hade fått inkallelseorder och i tidningar rapporterades om att dessa dokument brändes och personen i fråga blev rättsligt prövad eller fick snabbt lämna landet. Vi berättade om hur vi såg på kriget, hur Sverige tog emot de som protesterade och hur bra och demokratiskt vårt fredsälskande land var. Tror inte vi gjorde high-five, utan kanske samsades vi om någon låt på jukeboxen för att försegla våra löften. Ode to Billie Joe med Bobbie Gentry var fortfarande populär.
Sen gick vi åter till bagageutlämningen. På vägen passerade vi en grupp damer som hejade glatt och vi ville inte vara annorlunda så vi hejade tillbaka. Vi upprepade proceduren ytterligare en gång innan en polisbil stannade och uppmanade oss att legitimera oss. När det var gjort och vi förklarade vår belägenhet fick vi frågan om boende. Sam Davis Hotel sa jag som hade sett skylten när vi kom in i staden.
Återigen samma svar i luckan. Om någon timme. Det hade blivit sent. Vi gick tillbaka mot damerna utanför caféet. Då kom polisbilen körandes igen. Vi blev vänligt men bestämt ombedda att stiga in. Så i baksätet fick vi klart för oss att bagaget fick vi hämta nästa dag och Sam Davis var det inte tal om. Nej vi åker till Noel Hotel. Många trappsteg från gatan till hotelldörren och väl vid disken mönstrades vi av receptionisten och när vi svarat nekande om bagage fick vi veta att det var fullbelagt. Så då blir det Sam´s hotell i alla fall tänkte vi och gick ut.
På trottoaren träffade vi en gammal bekant, polisen som inte körde. Han frågade kort var vi var på väg och gick sen med oss i släptåg uppför trapporna och in i hotellet som på något underligt vis hade fått ett ledigt dubbelrum. Ett med tre lås men dåligt isolerat fönster. Sirener hördes hela natten.
På morgonen gick vi och hämtade väskorna. Vi hälsade också på damerna, som blivit som våra kompisar. De hade ju sett oss hämtade i polisbil och vi fick nog ett rykte som var lite värre än vad vi förtjänade. Men nu skulle vi göra stan.
#igtyf1969 #17 #pojkarnafrånskellefte
Sista hela lägerdagen. Lördag. Förmiddagen ägnades åt IGTYFs plats i den globala rörelsen. Efter lunch blev det idrottsliga lekar. Jag var nog så koncentrerad på förmiddag och kväll varför det blir knapphändiga beskrivningar av eftermiddagen. På kvällen dans! Och sen hade vi koll på vakten mellan tälten.
#igtyf1969 #16 #pojkarnafrånskellefte
Fredag på lägret. Grupparbete och därefter redovisning i General Assembly. Börjar kolla upp nästa veckas äventyr. Och studerar tidskrifter. Och snart tar delegaterna sina platser.
#igtyf1969 #15 #pojkarnafrånskellefte
Torsdag och återigen Chicago. Buss in till centrum och sen promenad till det monumentala stadshuset från 1911. Över torget som bär den ryktbare Richard J. Daleys namn. Hans ansvar året före, under demokraternas convent där Robert Kennedy skulle blivit vald är omdiskuterat. Demonstrationer, upplopp och polisvåld. Nu står i alla fall Picassos staty på torget.
På eftermiddagen, efter egen tid för det vi älskar mest, shopping, begav vi oss till Wrigleys Field. Nu skulle vi se baseball. Under en tidigare träning på lägret med softball fick vi lära reglerna för spelet. Jag vet att Janne var extra alert eftersom domaren hade ett visst inflytande på en nybliven vän.
Så, med munnen full med lokalt tuggummi intog vi våra platser på Chicago Cubs hemmaarena. Popcorn och glass hann vi beställa innan det brakade loss och in på plan, i ett badkar med Joakims guldpengar, bars No 26, Billy Williams. Redan då legendarisk. Men vad visste vi? Sen den ena inningen efter den andra till dess alla reste sig. Se där.
Fri tid på kvällen. Jag inhandlade en liten tidskrift som sedan blev underlag till ett bikupesamtal innan bussen tog oss åter till Geneva. Susan Sonntags bilder fortsatte att vara ett ämne fram till att vakten med hunden separerade oss.
#igtyf1969 #15 #pojkarnafrånskellefte
Redan onsdag i lägerveckan. På månen packade de tre astronauterna ihop sina pinaler och gjorde sig redo att återvända. Hos oss diskuterade vi “Alcohol and Narcotic Problems Here and Overseas” med Mr James och Mr John. De deltagare som inte ville vara med på grupparbete fick vi fånga in, inte med lasso utan mera handfast. Efter lunch bar det av till South Elgin Quarry för hopp från högt torn. Då utmärkte sig de ungdomar, bl a Tim, som surfat sen barnsben. (Denna populära badplats är nu stängd av ägaren – förf anm 2019).
Kvällens “Chuck Wagon Dinner” visade sig vara Rib Eye Steak på papperstallrik. Lite seg måste den varit för när jag ätit klart (som uppfostrats att äta upp) var det ett stort hål i tallriken. Därefter promenader i parken.
Vad sen Ingemar ropade ut över högtalarna ska vi inte återge här.
#igtyf1969 #14 #pojkarnafrånskellefte
Dag tre på lägret. Mot Chicago. Rundtur, lite spatsering. Inköp av små tidskrifter som var på modet då. Museibesök -Museum of Science and Industry. Ja det var väl värt den stund vi hade. Sen in i bussen igen och ut till Indiana Sand Dunes för att bada. Men oj vad mycket död fisk som flutit iland. Tillbaka i parken och lägerbål. På natten vakt m hund.
#igtyf1969 #13 #pojkarnafrånskellefte
Min kamrat från Härnösand tog redan den första dagen makten över lägrets högtalaranläggning och med den örnkoll han hade på mig resulterade det i andra morgonens glada tillrop över fälten “Hej Leppe, har du sovit gott inatt?” (Var han fått L-et i mitt smeknamn från vet jag inte och det försvann tack och lov när resan var över).
Sen blev det dags för dagens två ämnen “What´s Motivating Young People Today?” och “How should we move toward racial equality?”. Föreläsningar, grupparbeten och redovisning på samma språk som min fröken Signhild Krook (som bott i Chicago) lärt ut på mellanstadiet (när vi inte var utskickade att sälja Röda Korsets lotter).
På raster fortsatte utforskningen av lägerområde och mönstringen av de amerikanska deltagarna. Ville vi så gärna fortsätta diskutera ämne ett?
#igtyf1969 #12 #pojkarnafrånskellefte
Vi skriver 20 juli 1969. Jag minns att det var blött. Och mörkt. Stålsängarna på rader under tältdukarna. Tältet som kanske stått vid Wounded Knee eller Rosebud Creek och ”The Battle Where the Girl Saved Her Brother” blev vårt hem kommande vecka. Packningen upp i fotändan – undan vätan. Men så på morgonen kom solen och sen kom månen och drog till sig allt fokus.
Vi satt förväntansfulla under invigningen. Hilding och Edna hälsade på organisationskommittens vägnar. Sigrid sjöng. Mycket märkligt tyckte i alla fall jag att det blev när pastor David J. Petersen välsignade de tre astronauterna och speciellt mannen som klev omkring. Sen lite folkdans – heja Björksta, lite regndans – heja Cherokees. IGTYFs president Lars Spjuth höll öppningstal och programförklaring ”Total Awareness – Total Committment”. Och solen fortsatte att skina.
Efter middagen blev det dans till ”Souled Out Combo”. Nu var det dags att lära känna de nya lägervännerna.
#igtyf1969 #11 #pojkarnafrånskellefte
Osäker på om rumskamraten Perstrand sjöng som Jagger
“I am the little red rooster
Too lazy to crow for day
I am the little red rooster
Too lazy to crow for day”
när han klädde sig inför dagens etapp mot Geneva, Illinois.
Med buss i nära 20 timmar. Från ett hett DC över regn i Chicago och natt på lägret i Good Templar Park.
I morgon börjar IGTYF-lägret 1969.
Heldag i DC. Klippte håret. Vandrar till ett antal presidenters minnesmärken och nuvarande arbetsplats. Richard ser belåten ut. Undra på det. Med Kissinger, Haldemann och Erlichman i huset fick han utlopp för alla möjliga böjelser och teorier. Sen ville ingen köpa en begagnad bil av honom. Besöket vid vaktväxlingen på Arlington fick avsluta såväl dag som vistelsen i Washington.
#igtyf1969 #10 #pojkarnafrånskellefte
Mot Philadelphia där vi skulle fira att det var 193 år sen den enhälliga deklarationen av Amerikas tretton förenta stater undertecknades. På bussen bläddrade jag i några tidningar som inhandlats och såg vad New York erbjudit/erbjöd i musikväg denna sommar. OMG sa vi inte, men kanske huvva. Annat än Träff-Eje i Nordanåparken. Efter P blev det Washington och inkvartering på Hotel Continental. Och här blev det ännu hetare. Riktigt så man kände “In the heat of the Night”. Han gick inte av för hackor han Ray.
#igtyf1969 #9 #pojkarnafrånskellefte
Detta skulle bli en lugn dag. Men inte i rum nr 7. Och inte hos reseledningen. Min nyvunne vän Ingemar kom aldrig hem igår kväll. Sightseeing var på programmet så vi andra vandrade ner mot kajen och Circle Line. Vädret står sig i New York denna vecka och bleka svenska kroppar utsätts för 90+ och sol.
Efter båtturen blev det norrut till parken och sen söderut till torget. Vi skulle nämligen köpa frisbees som vi sett dagen före.
Och på samma sätt som att disken kommer tillbaka om man kastar rätt, så kom Ingemar senare på eftermiddagen till hotellet. Han hade varit medbjuden till någon lokal och även fått övernatta i privatrum. Vi drog nog alla en suck av lättnad, för i morgon bär det av mot historiska platser och händelser.
Första morgonen i det nya landet. Innan jag fortsätter måste jag bekänna att jag tyvärr inte på rak arm kan säga att aktiviteterna kommer i kronologisk ordning. Måste ha tappat programmet (om vi nu fick något) men minns förhoppningsvis det mesta som begav sig. De bilder som läggs till är av mycket blandad kvalitet, eftersom jag förlitade mig på Jannes idoga filmande (och kunde i min vildaste fantasi aldrig tro att jag femtio år senare skulle skriva och bifoga kort och dokument – här kan vän av ordning påpeka att det skulle jag också avstått).
Samling för att besöka FN. Dag Hammarskjölds öde beskrevs. Guiden berättade om de olika rummen och vad som förhandlades. Och kort på U Thant (ဦးသန်). Sen lunch. Eftersom det var första dagen i staden tog jag chansen att inbjuda den finska guiden, hette hon Maija?, att föreslå ett matställe och äta med oss. Hon log och sa kyllä, minulla on nälkä. Och så gick vi. Plötsligt kände jag en hand som gled under min vänsterarm och så var vi fyra hungriga. Ingemar, “Härnösands äldsta varubud” som jag bara sett på planet och under rundvandringen blev en ny bekantskap (under nästan hela resan). Hej Leppe sa Ingemar – men vad sa jag till Maija?
På eftermiddagen bestämde vi oss för att besöka de ställen vi vandrade till kvällen före. Ingen tunnelbana för nu skulle dubbelåttan få bekänna färg.
Ner mot Washington Square. Klotter på en vägg. Pigs – och bilder av poliser som slår. En flicka (ung dam – i vår ålder) glider upp och frågar “You wanna grass?”. Gräs säger J. Gräs? Det är narkotika mumlar jag. Så vi skakar på våra huvuden och vandrar vidare.
Passerar Bitter End i dagsljus. Observera att modet inte var så strikt – vad gäller färgkombinationer. Nu var vi vid Picassos skulptur. En afroamerikan (så sa vi inte då) klädd som en folkpartist i Ullstens inre krets ställer samma fråga som den unga damen. Vi svarade unisont no. Men J var imponerad av käpp och hatt.
Passerade några mer nedgångna kvarter och korsar Bowery på väg mot East Village. Här blandades rockmusiken med pantrar och Norman Mailers högkvarter som han tillsammans med Jimmy Breslin satt upp för att kandidera som borgmästare.
Då kommer “folkpartisten” igen. J bestämmer sig, trots mitt motstånd, för att filma honom. Den ena husfasaden efter den andra till dess hela mannen finns på bild. Nöjd fortsätter J framåt på trottoaren med mig i hälarna. Då plötsligt något väldigt tungt landar på axlarna. En kopia av Sonny Liston har kärvänligt lagt sina armar runt oss och vem dyker upp om inte mannen med käpp. “Give me the film”! No. “Give me the film”. No. “Give him the film”. OK.
Och ner på gatan ringlade 15 meter från Dubbelåttan. De två poliserna som ses längre bort stod alldeles intill när detta hände, men vände helt sonika ryggarna till.
På darrande ben var vi nu tvungna att uppsöka ett mörkt utrymme för att återigen ladda kameran. Prång och källarnedgångar fanns runt om oss, men vi bestämde oss för toaletten på Macy´s.
På vägen dit stoppades vi återigen. Inte av en Listonkopia, men väl av två dryckesbröder med kniv. De sluddrade något att de ville ha våra pengar. Men vi försökte på en kombination av skolengelska och skelleftemål att förklara att vi var fattiga studenter. Den ena köpte våra argument så vi fick hoppa över den linje på trottoaren de dragit upp med kniven och landade mjukt eftersom alla våra dollar fanns i strumporna (var vi läst att man skulle ha så vet jag inte).
På varuhuset var det inte mörkt på toaletterna utan mera blått så kameran var tom fram till hotellerummet och middagsvila.
Konserten i Central Park med Judy Collins fick vara. Vi ville inte möta mannen med käpp en gång till, så det fick bli hissen upp till utkiksplattformen med en hoper andra turister. Troligen sov vi gott den natten.
#igtyf1969 #7 #pojkarnafrånskellefte
”Det var bruset från ett stort vatten, det var ljudet från havet. Atlanten kallade på honom, ropade på honom: Kom!” Tänkte jag på Robert när jag vaknade i frälsis hotell eller var det snarare ”Well, it winds from Chicago to L.A. More than two-thousand miles all the way. Get your kicks on Route 66” som susade i öronen. Troligen den senare.
Med resväskorna i handen traskade Janne och jag ner till färjan som tog oss över sundet till Danmark. Nästa anhalt blev Nyhavn där vi storögt tittade in hos Tato-Jack. Skellefteå hade inte detta detta. Osäker om vi saknade det, men miljön var exotisk. Långt från kvarteren runt Stenbergs konditori.
Men hur tar vi oss till flygplatsen undrade jag. Vi kan gå sa Janne. Jag tror jag hittar. Ibland försätter tron berg, men liksom dagen före fick vi en halvtimme senare kapitulera på slättlandet och ta en buss som tog oss till Kastrup. Vid ändhållplatsen var det bara vi och chauffören. Ingen flygplats. Jo långt där borta. Kastrup är också ett bostadsområde!
Alla andra var incheckade. Reseledningen med Börje Sjöqvist i spetsen var långt ifrån glada när vi så småningom letade reda på ”vår grupp”. Men vi kom med.
Vissa av medresenärerna hade såväl instrument som folkdräkter med sig så vi hade en munter stund när det skumpade som värst mellan Grönland och Kanada. Och sen var vi på JFK. Alla handlingar i handen. Och in kom vi trots alla märkliga frågor.
Bussen, ja den vi åkte i, fick efter ett längre ofrivilligt stopp fart så vi kom in till Penn Station och hotellet som låg tvärs över gatan. Vi hade innan avfärd från hemlandet fått rumsfördelningen så det var bara att pricka av herrarna Perstrand och Persson så var kvällen fri. Det var varmt på rummet och det aggregat som distribuerade kyla hade en liten knapp som reglerade temperaturen. Elektrikern i sällskapet vred och vred så efter fem minuter var allt löst. Reglaget föll till golvet.
Det gjorde inte vi utan likt en slalomåkare som memorerat banan tog vi oss ut i natten. (Jet lag var nog inte på modet då). Subway till Greenwich Village. Vandrade gator som bar så klingande namn som Bleecker och Macdougal. Hamnade på Bitter End. Woody Allen var inte ute i kylan då. Just så skulle livet vara. Bara Bob saknades. Annat skulle det bli.
#igtyf1969 #6 #pojkarnafrånskellefte
Item sol habet varietates suas – eller vad kan vi om Skåne?
Det blev en kort natt. På morgonen, efter badet och frukosten, plockade Janne ihop grejorna i tältet medan jag hjälpte till med disken. Så innan avfärd skrev vi i gästboken och vinkade av Garvis, Kjell, Bengt och Eje som i bil åkte till det förbokade SAS-hotellet i Köpenhamn. Jag och Janne skulle lifta (med vana från sträckan Umeå – Skellefteå). Min analys var att det kom lika många bilar i minuten utanför Kuggavik som det gjorde i timmen vid Bureå (om man blivit stående där).
Vi tog farväl av Kuggaviks personal och med politisk korrekt GP fastsatt vi väskan fick jag upp tummen. Sen försökte Janne en kvart. Bilar tutade och passagerare vinkade, men inget stopp. Innan en äldre bonde (ca 45) stannade och frågade vart vi skulle. Till Malmö. Oj, jag ska bara till Åskloster, men därifrån tar ni tåget. Toppen! Så där bytte vi färdmedel. Konduktören var varken imponerad av biljetten eller min, på bredaste mål, förklaring att vi trodde biljetten gällde alla dagar, så i Varberg fick vi åter beträda en perrong.
Nu skulle vi inte ta något fler tåg blev vi överens om. Buss var billigare och bättre och den gick ända till Lund. Nu skulle vi ju inte till Lund, så där på stationen fick vi ta ytterligare en buss. Nu till Malmö. Väl där och promenad till hamnen – ja då hade sista färjan gått.
Eftersom min mor gärna nynnade med när Frälsningsarmen sjöng och strängospelade, var det nästan som en kallelse att ta in på armens hotell. Där pustade vi ut, men var överens om att i morgon hinner vi ju lätt till Kastrup innan flyget går. Jo jo.
Dagen var lugn. Bad, varpa, mellanmål och en massa snack. Uppdaterar kunskapen om subways. Inget lämnas åt slumpen. I morgon lämnar vi Sverige (trodde vi)
#igtyf1969 #4 #pojkarnafrånskellefte
I morse var vi framme. Men vad skulle vi göra hela dagen innan kompisarna på Hisingen skulle möta upp vid Liseberg. Jo, vi åkte spårvagn. Till alla ändhållplatser. Flera gånger.
Sen köpte jag gula smalspåriga manchesterjeans på Mercuribolaget på Vasagatan. På kvällen roade vi oss verkligen på Rondo.
Janne var som en sydamerikan på golvet och överraskade både sig själv och mig, men kanske mest en dam som plötsligt såg något helt annat framför sig när Janne lyckades få sin högerhand i håret på hennes kavaljer och det som vi senare förstod var en toupé föll ned över ögonen.
Så uppspelta var vi att när tåget söderut stannade vid Fjärås station klev vi av till dess konduktören som visste att vi skulle till Åsa beordrade oss ombord de sista kilometrarna. Annars hade vi missat det lilla tält Björn Hansson satt upp för nattvila. Kuggavik som första anhalt innan det stora landet.
Dags att stiga på tåget mot Göteborg. Fortfarande oklart hur vi tar oss till Nashville. Men dit ska vi, eftersom Bob spelat in sina två senaste skivor där. Men det är ju några dagar kvar innan vi släpps lös. Först brevvän och Kuggavik.
#igtyf1969 #50år #2 #pojkarnafrånskellefte
Var man taggad när biljetten inköptes?
Information om USA-resan på SGU-kongressen i Hedemora 1967. Ok – då åker vi med. Avgång från Köpenhamn. Vi tar självklart tåget.
#igtyf1969 #50år #1 #pojkarnafrånskellefte
Epson the writer 